IESK-teatern

Hej! Jag hade nyss en rolig dröm!

Elever på IESK skulle anordna en pjäs. Vi var alla fyra med i teamet. Det här var andra gången vi satte upp en pjäs, och alla hoppades att det skulle bli en succé, till skillnad från första. Vi skulle spela upp den två gånger och medan den första blev uppspelad skulle vi ta ett gruppfoto på alla som skulle vara med i tvåan. Bakgrunden var en whiteboard tavla, som nogrant hade blivit tvättad av mister brunker. Men det är då Hamze bestämmer sig för att skriva upp sin födelsedagskalasinbjudan på tavlan, med en grön penna som inte går och tvätta bort. Man måste gnugga jäättelänge! jag börjar gnugga och sen kommer mr Brunker och tar över, för jag måste hjälpa dom andra.

Egentligen skulle inte jag vara med i pjäsen, men ni andra skulle! Elin och agnes skulle spel fiender med masker för ansiktet och Lisa skulle spela Gresk. Gresk är ett monster med jättestora flugögon och en lite flugsnabel och har människokropp.

Lisa ha tillverkat enn pappersbit med fem hål i, som Prins Dohn ska ha på torson, för hans hjärta ska bli utslitet. Men då inser alla att det inte finns någon som spelar Prins Dohn! Jag erbjuder mig på vilkor att det inte finns så många repliker. Prins Dohn har bara tre repliker och blir halsuggen, av huvudpersonen som jag inte kommer ihåg namnet på.

Alla skådespelare sätter sig runt att bord för att repetera. Lisa säger att 'vilket trevligt gäng vi var'. Jag pekar (inte så) diskret på pär och tittar menande på lisa. Jag får ett manus, för jag har tappat bort mitt första. Miss N sitter bredvid mig och hon berättar att hon ska spela huvudpersonens fru. Hon har ett häfte med små bilder av hur hon ska göra och hon står och vinkar med en näsduk på den första. Jag inser att alla har det, tilloch med jag! Jag bläddrar lite i mitt och inser att mitt manus är borta.

Vi tittar ut på scenen, där Gresk precis har fått sitt hjärt utslitet, men pappersbiten följer med! Skådespelaren som slet ut hjärtat står nu triumferande med ett hjärta och en pappersbit i handen. Miss N suckar och säger att det inte alls blev speciellt effektfull, precis som hon sa.

Alla gör sig iordning för att gå ut och spela upp, och då vaknar jag. Typiskt va?