Fomp

Det var en gång en folkmusikgrupp som hette Fomp. Den bestod av några matcho killar i 20-30-årsåldern. De hade tatueringar, kedjor, hål i öronen och en hade överarmar lika tjocka som mina lår (pga muskler förstås). En av dem spelade tolvsträngad fiol och var även dansare, så han kunde dansa och spela fiol samtidigt. Vilket han var mycket skicklig på. Han snurrade runt runt runt utan att nånsin byta håll tills man trodde att han skulle svimma, men sedan gick han bara därifrån, fortfarande spelandes, utan att vaja det minsta där han gick.
Och ja, de spelade och skrev folkmusik.

Idag (och imorgon) har jag varit på Fomp-läger. Det var roligt. Vi spelade hela dagen lång :D. Jag är trött i benen för jag stod upp hela tiden, jag tycker inte om att sitta ner och spela. Jag har tränat på att hålla fiolen längre ner på armen för att se lite mer matcho ut. Det går sådärbra.

Det var en upplyftande känsla att se dessa coolingar spela det tönteriserade instumentet fiol. Ingen skulle kunna påstå att de inte var coola, med eller utan fiolen på armen. (Det fanns också en gitarrist (tolvsträngad), trummis och nyckelharpsspelare)

Man blir stel i fringrarna efter några timmars folkmusikspel, vilket leder till att man förlorar fingertoppskänslan som är så nödvändig för att spela rent. Men efter ytterligare några timmar rör sig fingrarna helt mekaniskt. Och snart spelar man klockrent utan att ha en aning om hur det går till.