Fantastiska jag, fantastiska My Chem

Det här hände hemma hos Johanna:

Jag och Johanna sitter i vardagsrummet, Alice och Emma är i Emmas rum på övervåningen. Jag pratar om min fantastiska förmåga att få folk att börja lyssna på band.
Så här går det till;

1. Jag får Alice att tycka om dem, utan minsta motstånd, min kära syster är så öppensinnad:)
2. Jag introducerar bandet för Matilda, men hon "vägrar" att ens ge dem en chans
3. Matilda hittar en bandmedlem som hon tycker om. Men det är allt enligt henne och hon kommer aldrig någonsin börja gilla dem, trots att de har en bedårande gitarrist.
4. Matilda börjar lyssna på bandet i smyg, så gott det går, och förnekar det bestämt.
5. Matilda erkänner att hon har laddat ner några låtar.
6. Vid det här laget har Alice kommit en bra bit på vägen att få Emma att gilla dem.
7. Matilda ger upp försöken att inte låtsas om att hon älskar dem
8. Vid det laget är det bara en tidsfråga till dess att Emma också ger upp

Jag hade just avslutat den sista meningen (punkt 8, men jag pratade inte i punktlista) och då mottar jag ett sms från Alice (Alice och Emma vet inte att vi är i samma hus) smset lyder:

.

Vi har vunnit igen! Emma nynnade på Black Parade!! :D

.

Läskigt sammanträffande, eller vad? :o

.

Igen:et gäller alltså My Chemical Romance. Förra gången var det Tokio Hotel. Då var Matildas motivering att sångrösten var ful, att tyska var förskräckligt, och att herregud, han ser ju ut som en tjej! Åsikterna blev snart de motsatta (förutom att han ser ut som en tjej, vilket dock upphörde vara en nackdel)

.

Den här gången: Nej, de är EMO! De är bara för emo! Nej, de är liksom My Chemical Romance, aldrig i livet! Det verkar inte vara ett problem längre.

.

Jag ska bli Manager.

.

Inläggets låt: Live-versionen av Cancer,

som framför i Mexico City under The Black Parade is Dead!-turnén. My Chem alltså, om något skulle undra.

.